Ibland försvinner marken under mina fötter. Som att en matta dras undan och möjligheten att återfå fotfästet försvinner. Så kändes det när läkaren sa att jag är sjuk, som att han drog undan mattan.
Det är såklart inte läkaren som ”drar undan mattan”, han är ju bara en stackars budbärare. Jag är förbannad på kroppen. Jag har inte tid. Jag vill inte. Kan jag inte bara få vara? NÄR ska jag få vara? Känner mig fast i kroppen. Helst skulle jag vilja krypa ur skinnet och komma tillbaka när allt är färdigt.
Det har gått tre veckor sedan jag fick veta. Men det känns som ett halvår. Tiden går i ultrarapid. Huvudet laggar liksom och tidsperspektivet blir skevt. Jag har svårt att fokusera.
Men jag är sjukt stark. Och ibland rädd. Och ledsen. Det är inte helt lätt.
I lite mer än tre veckor har jag försökt att inte tänka på det så mycket. Flytt tankarna genom att göra sånt som är kul och fint. Jag har ventilerat mig ibland när jag orkat, det är en stor del av det modiga. För när man sätter ord på allt så blir det plötsligt verkligt och DET är jobbigast av allt. Men jag mår bra. Jag ska vänta med operationen. Har för mycket jag vill göra nu. Bestämde mig för det, i samråd med läkaren, och kommer hållas under uppsikt fram tills det är dags. Jag är i goda händer.
Tänk vilken tur att jag har Jacob. Och alla andra underbara. Nu måste jag bara finna en balans mellan ledsna tankar och glada. Behöver inse att det inte finns några bra lägen att bli sjuk i, det är bara att tackla skiten och stiga ur det ännu mer målmedveten och taggad på livet. Vilket jag ska. Vänta och se bara.
Titta vilka fina bilder Sandra tog med min kamera igår när vi var på Thielska galleriet. fint! ♥
Senaste kommentarer